Jag är som en björn som vaknat upp mitt i vintern.
I am like a bear that has awoken in the middle of the winter.
Jag är trött, och förvirrad.
I am tired, and confused.
Och ens tankar är ju inte att lita på.
And your thoughts are not reliable.
Tankarna far hit och dit i huvudet.
Thoughts flying here and there in your head.
Fram och tillbaka.
Back and forth.
Upp och ner.
Up and down.
Och inte känns det som man kan tala om för någon.
And getting the feeling that you can not tell anyone.
Inte för en enda.
Not one.
För då säger de.
Because then they say.
De säger.
They say.
Struntprat.
Nonsense.
Du tänker för mycket.
You think to much.
Våga.
Dare.
Ta chansen.
Take the chance.
Gör si.
Do this.
Gör så.
Do that.
Men om jag inte vill?
But what if I do not want to?
Om jag inte vill tänka lite?
If I do not want to think a little?
Om jag inte vill våga, och ta chansen?
If I do not want to dare, and take the chance?
Om jag inte vill göra si, och så?
If I do not want to do this, and that?
Vad gör jag då?
What do I do then?
Struntar i dem.
Ignore them.
Låter mina tankar uppta mitt huvud.
Let my thoughts consume my head.
Min kropp.
My body.
Och låter min hjärna bli mos.
And let my brain become mush.
För att du inte vet.
Because you do not know.
För att jag inte vet vad som händer om.
Because I do not know what happens if.