Dagen började med att inte kunna sova. Orolig, nervös, stressad. Viktiga frågor ploppade upp i huvudet. Kommer jag hinna med allt? Kommer vi komma i tid? Hur många kommer vara där när vi kommer dit? Vad blir det för mat?
Kvällen närmade sig och hjärtat började slå snabbare. Tankar flög runt i huvudet. Men sen kom bilen som skulle hämta mig. Hela vägen in till stan dunkade hjärtat. Jag hade inte riktigt fattat det än. Sen kom vi fram. Fram till den röda mattan där en kille stod och öppnade dörren på bilen. Jag steg ut och då, inte innan, förstod jag. Jag var där. På balen. Jag tittade frenetiskt runt och letade efter mina föräldrar. Jag såg inte dem! Bara massa annat folk som fotade, och glodde. Inte gjorde det riktigt att mitt hjärta saktade ner, nej, mina händer darrade!
Jag lämnade biljetten, IDt och fick det här fina armbandet. Jag fortsatte gå in mot fontänen. Fick champagne, som smakade APA och fick även bordsplaceringen. Jag tittade mot bilarna och fick syn på väldigt fina tjejer i klänningar. Jessica, Lotta och någon mer kom med baldejter. Det blev kramkalas och lite mingelprat. Senare kom Hanna, Rasmus och Emilia med baldejt. Under en timmes tid gick vi runt fontänen och minglade. Sen var det dags att gå till bords. På väg in i AF-borgen fick jag syn på Johanna som bytte skor. Ja, med dem klackarna kan man väl förstå varför.
Hela vår klass som var där (utom Madde) fick sitta vid ett bord. Vi satt precis vid ingången och kunde se över hela rummet. Kvällen gick på och det var trevligt prat under hela middagen. Ibland (eller ja, rätt ofta) stördes vi av någon som skulle hålla tal. Det vi alla kommer ihåg är nog de fyra killarna. Han sista kan ju inte varit riktigt nykter eller hur?
En rolig sak som hände vid efterrätten var att alla hade problem med att trycka ner skeden i parfaiten. När man väl kom igenom hördes ljudet av bestick mot porslinstallrik. Plötsligt blev ljudet högre och högre, och inte längre bara helt random. Hela rummet, och då menar jag varenda elev i hela salen, slog sin sked i tallriken. Och jag lovar, det är bara -93or som kan göra något så tramsigt! Alla lärare satt väl med fingrarna i öronen och skakade otyckande på huvudet.
Kvällen gick vidare med kaffe, te och punch. Sedan kom vi till vals-delen. Vi gick in till rummet där vi ätit en halvtimme tidigare och nu var där en scen och inga bord fanns synliga. Musiken började och alla började dansa. Plötsligt kommer Emilia fram till mig och säger:
"Du har ju ingen baldejt Josefine. men oroa dig inte. Hela klassen är din baldejt ikväll!!". Jag måste buga och tacka för den kommentaren Emilia, det var väldigt snällt av dig. Och det menar jag verkligen. Kvällen fortsatte och vi stack ner till Tegnérs. Vi gick ut på dansgolvet och dansade till låtar som "Wanna dance with somebody" (som förvånandsvärt alla kunde refrängen till!), "Euphoria" och "Dansa Pausa". Helt plötsligt hör jag bakom mig över musiken.
"HANSSON!!". Jag vänder mig om och där står Johanna med uppspärrade ögon. Ja, ni var väl inte riktigt vana vid att JAG stod på dansgolvet och dansade.
En av de sakerna jag tyckte var roligt med kvällen var även när jag pausade och satt bredvid Clara i de vita fåtöljerna på Tegnérs. Hon vände sig mot mig och sa:
"Jo, du vet. Jag är full. Och det vet jag om, och jag kan säga det! Här drick lite sprite. Jag lovar, det är BARA sprite!". Inte riktigt smakade det som BARA sprite, men ja, det kanske det var.
Kvällen närmade sig och hjärtat började slå snabbare. Tankar flög runt i huvudet. Men sen kom bilen som skulle hämta mig. Hela vägen in till stan dunkade hjärtat. Jag hade inte riktigt fattat det än. Sen kom vi fram. Fram till den röda mattan där en kille stod och öppnade dörren på bilen. Jag steg ut och då, inte innan, förstod jag. Jag var där. På balen. Jag tittade frenetiskt runt och letade efter mina föräldrar. Jag såg inte dem! Bara massa annat folk som fotade, och glodde. Inte gjorde det riktigt att mitt hjärta saktade ner, nej, mina händer darrade!
Jag lämnade biljetten, IDt och fick det här fina armbandet. Jag fortsatte gå in mot fontänen. Fick champagne, som smakade APA och fick även bordsplaceringen. Jag tittade mot bilarna och fick syn på väldigt fina tjejer i klänningar. Jessica, Lotta och någon mer kom med baldejter. Det blev kramkalas och lite mingelprat. Senare kom Hanna, Rasmus och Emilia med baldejt. Under en timmes tid gick vi runt fontänen och minglade. Sen var det dags att gå till bords. På väg in i AF-borgen fick jag syn på Johanna som bytte skor. Ja, med dem klackarna kan man väl förstå varför.
Hela vår klass som var där (utom Madde) fick sitta vid ett bord. Vi satt precis vid ingången och kunde se över hela rummet. Kvällen gick på och det var trevligt prat under hela middagen. Ibland (eller ja, rätt ofta) stördes vi av någon som skulle hålla tal. Det vi alla kommer ihåg är nog de fyra killarna. Han sista kan ju inte varit riktigt nykter eller hur?
En rolig sak som hände vid efterrätten var att alla hade problem med att trycka ner skeden i parfaiten. När man väl kom igenom hördes ljudet av bestick mot porslinstallrik. Plötsligt blev ljudet högre och högre, och inte längre bara helt random. Hela rummet, och då menar jag varenda elev i hela salen, slog sin sked i tallriken. Och jag lovar, det är bara -93or som kan göra något så tramsigt! Alla lärare satt väl med fingrarna i öronen och skakade otyckande på huvudet.
Kvällen gick vidare med kaffe, te och punch. Sedan kom vi till vals-delen. Vi gick in till rummet där vi ätit en halvtimme tidigare och nu var där en scen och inga bord fanns synliga. Musiken började och alla började dansa. Plötsligt kommer Emilia fram till mig och säger:
"Du har ju ingen baldejt Josefine. men oroa dig inte. Hela klassen är din baldejt ikväll!!". Jag måste buga och tacka för den kommentaren Emilia, det var väldigt snällt av dig. Och det menar jag verkligen. Kvällen fortsatte och vi stack ner till Tegnérs. Vi gick ut på dansgolvet och dansade till låtar som "Wanna dance with somebody" (som förvånandsvärt alla kunde refrängen till!), "Euphoria" och "Dansa Pausa". Helt plötsligt hör jag bakom mig över musiken.
"HANSSON!!". Jag vänder mig om och där står Johanna med uppspärrade ögon. Ja, ni var väl inte riktigt vana vid att JAG stod på dansgolvet och dansade.
En av de sakerna jag tyckte var roligt med kvällen var även när jag pausade och satt bredvid Clara i de vita fåtöljerna på Tegnérs. Hon vände sig mot mig och sa:
"Jo, du vet. Jag är full. Och det vet jag om, och jag kan säga det! Här drick lite sprite. Jag lovar, det är BARA sprite!". Inte riktigt smakade det som BARA sprite, men ja, det kanske det var.
Kommentera